Livekänsla.

Inget genrep.

På riktigt.

Helt jävla stört underbart och oerhört mycket hysteri i kroppen.

Förstår inte att det kan bli sådan skillnad. Tänkte att det inte skulle bli så mycket panik eftersom det var andra gången jag såg Mando och fjärde gången jag såg Gustaf och Björn spela tillsammans.

Vi var i affären lite innan 14.00 och de skulle börja spela vid 17.30. Åt en halv risifrutti. Drack ingenting.

Satt längst fram vid scenen och tittade, lyssnade på Mando eller pratade om hur illa vi mådde. Blandade nervositetskänslor och mensvärk, fick i mig en alvedon.

Bakgrundsmusiken i butiken snurrade i huvudet och helt plötsligt tändes strålkastare och musiken tystnade. Hjärtat bultade i hela kroppen och Mando får mig att känna mig lika andfådd som om man sprungit en mil.

De kom ut. Genom en dörr lite högre upp än scenen. Jag stod längst fram, några centimeter från Gustafs mick. Det var för nära. Allldeles för nära. Jag vågade inte titta upp på deras ansikten. De spelade tre låtar och jag blundade nästan hela tiden och nya tårar som ständigt strömmade fick jag torka bort.

Jag blundade och tänkte att jag lyssnade på dem i hörlurar, hur underbart bara det är, att höra dem på bussen till skolan, att lyssna på dem i mitt rum, och så tittade jag upp och då stod de framför mig och sjöng låtarna precis där, live.

Sedan var det signering. Jag sa inte ens hej till dem. Jag grät bara. Björn sa hej och log på det sättet bara Björn kan. Med ena mungipan. Mats var så jävla fin. Gustaf var omänsklig, alltid Gustaf som är omänsklig för mig. Varför kunde jag inte pressa fram ett hej genom tårarna, ångrar mig så.

Sedan stod vi och tittade på dem när de signerade andras skivor.

Deras nya album har skakat om mig helt. Försöker lyssna objektivt varje gång men ändå så känner jag att de är MINA MINA MINA, mitt band och bara ren perfektion.

skr

Imorgon är det en månad sedan men har inte hunnit, okej, inte orkat skriva här så mycket.

Mando Diao skulle spela på Världens barn-galan och jag, Anna och Ingrid fick tag på genrepsbiljetter. Genrepet skulle hållas mellan 16-18.00, samma dag som det skulle direktsändas på TV. Vi var där (Radiohuset i Stockholm) runt 2-tiden har jag för mig. Vi kom in och några minuter innan vi hade gått in genom dörrarna hade hela Mando kommit ut genom samma ingång, panikpanik. Det var bra att vi inte var där, jag hade inte klarat av det.

Vi stod och var skitnervösa innan en vakt släppte in oss till lokalen.

"Spring inte" var en uppmaning från personalen jag inte riktigt kunde hålla. Med hjärtat i halsen rusade vi till sittplatserna, var rädda att vi inte skulle få plats på första rad. Det fick vi.

Mando var nästan sista numret, de spelade "I Ungdomen" från deras nya album som än inte hade kommit ut då.

Först blev jag paralyserad och skakig, sedan kändes det inte speciellt längre eftersom det var soundcheck. "Det kör vi om", "Det blev inte bra", "Nu sa jag fel", "Stå inte så" förstörde livekänslan lite.

Det värsta med att vara fangirl är att man inte får några bra bilder för att man skakar.

Kvällen efter denna kväll så stod vi på Gustafs gata och det var mörkt så man såg in i lägenheten. Då såg vi hans fru och barn i fönstret och ahhh, hoppade och skrek.

Mando Diao ska vara glada att de har så respektfulla fans. Vi har deras nummer, vi ringer inte. Vi har deras adress. vi går inte dit och knackar på deras dörr, lägger fanbrev i brevinkastet, ropar deras namn ute på gatan, planerar vad vi ska säga om vi ser dem eller lägger upp bilder på deras gator. Vi går dit, sitter, står, tittar, tänker på att de bor där. Svurit på att inte säga något till dem om de kommer ut, om inte de börjar prata med oss.

Jag sitter och sover redan nästan i mitt rum. Men jag måste berätta en grej.

I morgon ska jag se Mando uppträda, 1-2 låtar. Eftersom det inte är en konsert så är det bara ÖDFWOEIDSKOFKOCD och inte DSFOEIFJOEPOWFPREÅGOPFVJIICJVXJCICZLKKSDJCKDSLKJLDSLKC. Jag ska se dem. Om några timmar. Inte Caligola. Inte bara Gustaf och Björn. Mando, det är Mando Diao.På svenska. Om några veckor släpps deras första skiva på svenska, dikter skrivna av Gustaf Fröding som Mando har tonsatt. Väntat i ett år på detta album.

Så vad ni än gör imorgon.

Slå på ettan 20.00 och titta på Världens barn-galan.

Ibland ibland ibland sker saker just på samma dag och det träffar så bra. Ibland så har jag tur.

Är färdigpackad.

Jaa, denna blogg har varit ganska död. Men jag tänkte ändra den lite. Sättet jag kommer skriva på. Kommer skriva mer OM Mando, vad de håller på med. Men ni kommer inte slippa mina desperata texter om dem.

Eftersom ni inte fått en enda lång Mandotext på ett tag kommer jag nu lägga upp min svenskanovell, jag valde att skriva en novell om BARA Gustaf. Jag skriver så mycket om Mando i helhet, så jag tänkte skriva om bara den där speciella mannen.

den är lång men hoppas minst en jävel läser den.

Förresten så heter den bara "Gustaf", det är det enda som behövs.

 

 

 

12 november 2010 var datumet jag hittade honom. Jag vet inte om jag föll direkt, det är länge sedan.  Hans coola jacka var svartvit och hörlurarna satt på hans bruna kalufs. Jag tyckte han var häftig, men sen såg jag hans blonda kompis och tyckte han var dubbelt så snygg med sin lugg han slängde med. Några månader senaste förstod jag att jag gjort ett misstag, det var ju brunetten jag ville ha. Jag tog reda på allt om honom, tittade alltid på honom och äntligen förstod jag innebörden av ”ögongodis”.

Han kom att bli mitt livs största kärlek.

Jag hade bara ett pyttepyttepyttelitet problem. Mitt livs största kärlek gick inte på min skola, han bodde inte i min stad. Han var en gift 30-årig musiker från Borlänge bosatt i min hemstad Stockholm och jag var 14 år med ett hjärta som bultade på grund av hans band och inte klarade av tanken att jag aldrig skulle få nudda honom, se honom i ögonen eller ha en konversation med honom. Jag började märka att han blev min största passion. Hans blonde snygge kompis var också sångare i bandet som var det bästa som hade hänt i hela mitt liv. Jag gick runt och tänkte på honom hela tiden. Varje natt drömde jag om att få träffa honom och i gryningen när den tidiga morgonsolen sken in genom mina vita gardiner vaknade jag panikslagen. Och ledsen. Hur många gånger skulle jag behöva vakna upp från den vackraste dröm och det aldrig var sant?

Jag tänkte ”den här känslan av beroende kommer nog försvinna efter några månader, jag kommer nog tröttna efter ett tag” men nu efter 2 år är det fortfarande exakt samma beroendeframkallande fors som strömmar så fort jag lyssnar på dem.

Han förändrade mig helt. Mitt uttryck, min vilja och på min syn på saker och ting ändrades. Min klädstil byttes till svarta tajta brallor med svarta tajta Beatles-inspirerande kavajer, precis som hans. H&M-kläder kastades och retroplagg hängdes upp i min garderob. Han blev mer än min idol. Idoler hade man som barn.

”Han är så ful” fick man höra i början på grund på grund av min lite annorlunda killsmak. Han kanske inte var helt perfekt, han hade kanske inte mycket muskler, kanske inte var en hunk, han var inte 20 utan 30, hans röst var kanske inte jämförbar med Robbie Williams, han var kanske lång och spinkig.  Men han knarkade inte, han var inte med bland senaste skandalbilderna på kändisar som totalt bränt ut sig, han var ingen opålitlig, snobbig stjärna. Han var fin och hans ”imperfection” blev mitt ideal av det vackraste som fanns, för mig var det solklar perfektion.

Hösten 2011 fick jag reda på att han och hans blonde kompis från samma underbara band hade gått med i ett musikaliskt kollektiv där konstnärer och musiker bakom både svensk rock- och hiphopmusik skulle förenas och producera musik, tillsammans. Det skulle de göra under namnet ”Caligola”. I början blev jag förvirrad och vemodiga tankar dansade runt i skallen som ”Ska mitt underbara band nu splittras på grund av detta kollektiv?” Jag grät resten av kvällen.

Jag köpte en biljett i början av 2012. Till en festival ända uppe i Dalarna, Borlänge. Hans hemstad. Och varje år brukade hans band spela där och nu var jag tillräckligt stor för att åka och jag tänkte att nu äntligen kommer jag få se dem.

De kom aldrig, de spelade inte detta år. Istället skulle det ”musikaliska kollektivet” ha en konsert och det skulle vara ungefär 8 personer på scen, frontfigurerna. Det var han och hans blonde kompis som var sångarna. Jag skulle få se honom trots allt, men inte i hans band.

Konserten var helt overklig, bokstavligen, det kändes som att titta på ett klipp. De stod inte där på riktigt, att de två stod framför mig gick om min verklighetsgräns, på saker som kunde hända, detta var inte möjligt.

Jag fångade hans plektrum och namnet stod på baksidan.

”Google Maps” var den bästa uppfinningen vi någonsin skådat, vi kunde ta oss till hans lägenhet i Stockholm. I flera timmar under kall vinter, varm sommar och två vackra höstar har vi suttit med våra ryggar lutade mot tegelväggen och väntat vid hans dörr till trapphuset. Tagit oss in i trapphuset och hittat hans namn på listan innanför porten och med darriga ben sprungit upp till hans våning, den magiska dörren, hans dörr. Smekt med handen över hans brevinkast och sen sprungit nerför alla trappor och ut. Detta har hänt 6 gånger.

Vi är alltid lika rädda ifall han skulle vara hemma och komma ut, för vi har svurit på att inte prata med honom vid hans eget hus, han är också en vanlig kille som har rätt till att inte bli förföljd av två fangirls till sitt hem. Vi känner oss väldigt påträngande och vi skäms lite varje gång.

Under en varm sommarsemester 2012 som jag spenderade i Stockholm fick jag reda på att jag skulle få se honom igen, i det där konstkollektivet. De skulle spela på en gratisfestival i Göteborg, 18 augusti, och jag bestämde mig för att åka dit. Min kompis från huvudstaden som jag träffade genom vårt underbara favoritband kom ner till mig och vi tog en tidig buss morgonen efter till Göteborg.  

Vi sprang runt som yra hönor på gatorna med google maps i våra mobiler, nedklottrade converse på fötterna och rädsla över att bli påkörda av alla dessa spårvagnar som åkte åt alla håll.

Vi skulle få se våra gudar än en gång. Hon har alltid gillat den blonde luggen mest, och jag den långa spinkiga.

Under dagen satt vi vid vattnet, åt alldeles för stark asiatisk mat eller fantiserade om att vi kanske skulle kunna träffa den långa spinkiga och hans blonde kompis. Men vi jämförde det med förra gången vi såg dem, i Dalarna, det var omöjligt att ta oss till baksidan av scenen och band brukar alltid stanna kvar och dricka sig medvetslösa efter en spelning. Det var omöjligt att vi skulle kunna få träffa dem efteråt. Vi kunde ändå inte låta bli att tänka på det, hur mycket vi skulle gråta över att få träffa två ur vårt absoluta favoritband.

Vi fick den bästa platsen vid scenen. Såklart. Längst fram, ingen framför oss, och precis i mitten mellan de två mickarna. En var högre upp, det var den långas mick. Vi satt lutade mot det obekväma stängslet i över en timme, förra gången väntade vi tre. Personal bar ut väskor, bandets packning. På en lådväska stod namnet på vårt favoritband. Det kändes inte bra, det var ju inte det bandet vi skulle se. Minuterna innan konserten slog mitt hjärta obehagligt fort och hårt och jag gjorde allt för att lugna ner mig själv. Misslyckades.

När de kom ut blev det inte bättre, jag grät och skrek och det kändes som jag skulle tyna bort men på samma gång har jag aldrig känt mig så levande. Mickarna var ungefär 2 meter ifrån oss men precis framför oss stod det två gigantiska högtalare som pulserade ut den höga musiken i ansiktet på oss. Högtalarna var lite högre än oss och mitt under en låt vinglade den långa spinkiga ut och ställde sig på högtalarna och sträckte sig mot oss (Jag ryser varje gång jag tittar på videon på det, som jag filmade). Det betydde att han nu var en halvmeter från oss och det var så nära att jag trodde jag skulle få en gitarr i huvudet. Både han och den blonde gick ut och ställde sig på högtalarna ibland.

De hade bjudit dit en poet i 30-årsåldern som pratade lite under en låt och sedan stod och dansade vilt till musiken. Vi skrattade hysteriskt med honom.

När konserten var slut sprang vi i ilfart till baksidan av scenen för vi hade märkt att till skillnad från Borlänge så var baksidan helt öppen, inga grindar och det var på en vanlig gågata. Det var såklart grindar för backstageområdet, där de gick runt, och vi försökte kolla in, la oss på mage på gatan och tittade in under staketen. Såg ingenting. Men vi fick i alla fall vara vid deras utgång, där de skulle gå ut någon någon gång.  I utgången stod en kvinnlig vakt och vi ställde oss och tjatade, bad om saker och var allmänt störiga. Vi frågade om hon kunde gå in och kolla om bandet skulle gå ut snart. Hon fick inte lämna sin plats. Vi bad henne att prata med en annan vakt och den vakten visste inte någonting, hur länge bandet skulle stanna där inne.

Klockan var 21.30 och trots en fin sommardag så var det väldigt mörkt. Vi satte oss och frös mitt i gatan. Folk strömmade, folk var fulla och folk frågade efter tändare. Regnet kom.

Vi pratade med vakten och hon visste fortfarande inte någonting. Till slut kom en tjej ut från backstageområdet och ville prata med oss. Vi blev uppspelta och hon sa:

”Jag vet att ni väntat här ett tag på bandet men jag har fått rapport om att de ska stanna kvar och festa med det andra bandet som spelar senare, de kanske stannar här tills natten. Jag vet inte mycket mer men det är ingen idé att ni står här och fryser, gå hem. Kändisar är som ninjor, även om de kommer ut så försvinner de fort som ögat att ingen märker av dem. Jag är ledsen”

Vi var beredda att gå därifrån men ändå slog det oss, vi ska stanna kvar. Vi ska vänta.

I över en timme satt vi och delade på ett litet, trasigt paraply på en gågata i Göteborg. Jag ville egentligen hem och lägga mig i sängen, för de skulle ju inte komma. Både mitt hår och mina kläder var blöta. Jag skakade. Jag hade jeans, tunn spetströja och skorna jag skrivit mitt favoritbands namn på.

Min pappa hade åkt 2 timmar för att hämta oss och han hade nu kommit. Vi var beredda att snart gå därifrån. Då. Då. Då. Då tittar vi mot utgången och en väldigt speciell man kommer ut. Han har vinröd kostym på sig, samma som han hade under en konsert i Tjeckien förra veckan som jag följde via livestream. Det är den blonde. Tänkte bli personlig nu och använda deras namn. Björn. Han står där framför oss och jag känner hur min puls slår. I ansiktet, i hela kroppen. Jag fryser inte längre. Jag blir stum och min kompis får fråga om vi får ta kort med honom. Han håller armen om min axel och jag känner mig som ett nervvrak. Han går därifrån sedan därifrån.

Då kommer den där roliga poeten ut som vi skrattade åt på scen. Vi ser att han druckit och han går fram till oss, OSS. Han är jättetrevlig och frågar vad vi gör. Vi säger att vi väntar på Gustaf. Han säger:

”Aah, det är här fansen väntar. Vill ni att jag hämtar Gustaf?”. Han går in i backstageområdet och vi hör honom säga ”Gustaf, dina fans väntar där”. Min dröm, min man, min kärlek, min ångest, min längtan, mitt liv och min idol samlad i en lång kropp med smala rockstjärneben kommer ut. Det är inte sant. Det händer inte. Mina ögon dränks i tårar men jag ser att han tittar på oss och han ler stort. Han har också druckit. I en intervju för några år sedan har han sagt att det är få saker som får honom att verkligen le och skratta. Han ler. Vi frågar om vi får ta kort med honom och när jag tagit mitt kort vänder jag ryggen bort och låter mina tårar strömma ner för hela kinderna och hakan och försöker att förstå att det händer. Vi är beredda att gå därifrån eftersom Björn lämnade oss ganska fort, men då vill Gustaf och den där poeten (Daniel heter han förresten) stå och prata med oss. Allt blir ännu mer overkligt. De frågar vad vi heter. När Gustaf frågar hur gammal jag är tittar han alldeles för djupt i mina ögon att blicken når in till hjärtat genom mina revben. Helt plötsligt verkar det som jag inte ens vet hur gammal jag är för jag fumlar med orden.

 ”Ja é 15… 16, 15, snart 16..”

Vi står i en cirkel och jag har Gustaf 2 cm från min vänstra axel.  Ibland när han rör sig råkar han putta till den lätt. Under några minuter när det rusar i hela min kropp måste jag bara stå och titta på honom. Mina händer är vid min mun, vet inte hur jag ska stå. Jag står och betraktar hans bruna hår, hans gröna ögon, hans ansikte med väldigt tydliga linjer och konturer, hans grophaka och konstigt nog hans öra. Att den här guden var mänsklig och kan stå och röka, blinka och harkla sig var något som jag inte såg som troligt. Han var på en annan nivå för mig, han fanns knappt på riktigt.

Daniel pratar mest och de båda berättar sjuka historier och Gustaf säger att kärlek är som klorofyll. Vad klorofyll nu betyder. Han börjar berätta en sorglig kärlekshistoria som jag aldrig ska glömma. De frågar om vi vill ha vin men i samma sekund ångrar de sig och kommer på att vi är underåriga. Vi får deras tomma flaska istället när de är klara. De säger att vi ser ut som 18 och där spinner ett samtal om ålderskrisar igång. Min dröm, min, man, min kärlek, min ångest, min längtan, mitt liv och min idol samlad i en lång kropp håller på att spilla vin och jag säger:

”Gustaf, du spiller snart vin” och det känns så mäktigt, underbart, coolt och overkligt att säga en helt vanlig mening som ”vän-till-vän” till honom.  Vi förstår inte att de faktiskt vill stå och prata med oss. I 25 minuter. Vi börjar prata om hans band, vårt favoritband. Björn står ungefär 5 meter ifrån oss och tittar åt vårt håll ibland, vi blir lite sura över att han inte vill prata med oss.

Att Gustaf Norén ”är en arrogant jävel som bara öppnar käften för att säga något taskigt” är ett väldigt vinklat påstående från journalister, eftersom han har en väldigt osvensk, kaxig och självsäker attityd. Det skrämmer dem. Det helar mig.

Gustaf och Daniel gav oss kramar innan de gick. Jag fick verkligen krama honom. Jag var i en bubbla hela vägen hem, gick detaljerat igenom varje händelse de senaste timmarna och morgonen efter kollade jag upp vad klorofyll var. Blev varm i hjärtat när jag förstod vad han menat med sitt påstående om kärlek. Den behövs i luften för att vi ska kunna överleva.

Efter alla nätter jag drömt om att prata med honom så hände det. På riktigt. Jag fick träffa två ur mitt favoritband. Förresten så heter världens bästa band Mando Diao och de är inget band för mig utan en livsstil och det finaste som finns i min vardag, mina tankar och i mitt blod.

Jag kommer aldrig finna alla ord till att förklara hur det kändes att prata med Gustaf i 25 minuter. Orden kommer aldrig räcka till så att varenda själ förstår, det skulle ta miljoner år. Det kanske är EN levande varelse om ungefär 100 000 år som förstår, då det finns tillräckligt starka ord för att förklara ett möte med sin idol. Jag kallar honom knappt min 'idol'. Känns jättekonstigt. Min idol. En idol är typ.. Ulrik Munther till en 10-årig flicka för att hon tycker han är sååååå söt.

Idol känns som en barngrej. Jag hade idoler som liten.

Detta är något annat, någotvansinnigtberoendeframkallandeämnesomfårhelakroppenattsprickaochhjärnanatttömmaspåallatankarsom

intevararityptresekunderutanfleraår.
 Som en poliker skakar i hand med en viktig affärsmän och kommer inom 2 sekunder ta det viktigaste beslutet i hela sitt liv och han kommer minnas det här föralltid. Så känns sekunderna innan du kramar Gustaf Norén, okej, nu gör jag det som kommer ha störst betydelse i hela mitt liv, det måste bli perfekt. Ska försöka så gott som jag kan säga det utan att låta som en sexnovellsförfattare, men min hals nuddade hans hals under kramen.

Jag gillar honom.

JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM JAG HAR TRÄFFAT HONOM

-->

Låt mig skriva som detta var en dagbok, allting i exakta detajler. I går var den bästa dagen i hela hela hela mitt liv. En sak som jag fantiserat om i en alldeles för lång tid hände. En av de absolut största drömmarna som jag drömt många många nätter, suttit och tänkt på hur det skulle vara, drömmen blev sann.

Vi åkte och såg Caligola igen igår. Konserten var bra och när Gustaf skulle sträcka sig till oss så så så NÅDDE JAG INTE HAHAH. Anna nådde hans hand.Konserten var ungefär som på Peace&Love, hjärtat slog ungefär lika hårt. Vi hade såklart den bästa platsen, längst fram, exakt i mitten mellan mickarna. Stängslet var så himla nära scenen.

Jag hade ju faktiskt tänkt tanken "Tänk om vi ser Gustaf och Björn efter" och vi pratade om det på bussen dit men det slutade med "Chansen är inte så stor". Men ändå så sprang vi till baksidan när konserten var slut. Utgången där artisterna skulle gå ut. Vi tjatade på vakten om när/om Caligola skulle komma ut. Sen kom det en annan vakt och sa att bandet ska stanna kvar och festa med ett annat band (ALLTSÅ CALIGOLA ÄR INTE ENS ETT BAND, BLIR GALEN) men vi gav inte upp hoppet utan väntade 1 1/2 timme. Satt på gatan i regnet eller stod upp vid utgången, försökte kika in. När vi nästan tappat hoppet och pappa har kommit för att hämta oss kommer en viss herr Dixgård ut genom utgången och jag känner i hela ansiktet hur hjärtat slår, pulsen är i hela kroppen. Vi hälsar på honom och frågar om vi får ta bilder, han säger "ja det är klart" vi fangirlar lite, han säger "det är inte bråttom" för våra mobiler krånglar. Tar kort och sen går han. Sen kommer en skiitkul kille som heter Daniel ut och han har druckit lite var tydligt och han börjar PRATA med oss och vi säger att vi väntar på Gustaf och då säger Daniel att han ska hämta Gustaf och en ganska onykter Gustaf kommer ut och tittar på oss med ett stort leende. Tårarna i mina ögon bränner och jag förstår inte att han faktiskt står där men jag håller mig lugn. Vi tar kort med honom och när jag tagit kort måste jag vända mig om och bara låta tårarna rinna lite. Och vet ni vad som händer då? GUSTAF OCH DANIEL STANNAR KVAR VID OSS ISTÄLLET FÖR ATT GÅ TILL DE ANDRA OCH BÖRJAR PRATA MED OSS. Jag, Anna, Gustaf och Daniel står som i en ring. Jag och Gustaf jämte varandra och Anna och Daniel jämte varandra. Gustaf röker, skrattar och tittar oss djupt i ögonen. De pratar på hur mycket som helst som vi var vänner och det känns som ett vanligt samtal utan fangirling med två män i 30-årsåldern. Men i mitt huvud sjunger hallelujahkörerna  och jag står 1 milimeter från Gustaf och ser honom prata till mig och allt bara snurrar i huvudet "Alla gånger jag gråtit till hans musik, alla gånger jag har längtat efter honom, det är HONOM jag tänker på hela tiden och nu står han och pratar med oss". De är jätteintresserade av vad vi heter, var vi kommer ifrån och vi pratar lite om Mando och de berättar sjuka historier. Gustaf och Anna börjar prata om Sigtuna och midsommarmat. De dricker Caligolavin och vill bjuda oss på det men så frågar de hur gamla vi är. Gustaf tittar mig så djupt i ögonen rakt in i hjärtat när han frågar "hur gammal är du?" så jag börjar fumla med orden. "15..16..15.. snart 16" och de säger vi ser ut som 20 (ehm) och att det skulle räknas som langning om de bjöd oss. Då börjar vi prata ålderskrisar, Gustaf säger att han blir så förvirrad när man säger till en tjej som är typ 22 att hon ser ut som 26 och hon tar illa upp. Jag frågar om inte Gustaf skulle bli arg om nån sa att han såg ut som 40 (det är ju typ samma sak) och han säger att han skulle ta det som en komplimang haha. Pratar om var åldern går när man vill se yngre ut och äldre ut.

Jag säger till Gustaf att han håller på att spilla vin och då säger "Men du sa ju att jag såg gammal ut, jag skakar" och börjar skaka med båda händerna. Jag sa inte att han såg  ut som 40 men gud vad gullig han var när han sa så. Daniel säger att han såg oss i publiken och att vi var så fina. Gustaf börjar prata om hur fascinerande "kändisskapet" är. Att en människa dyrkar en annan människa och älskar den av hela sitt hjärta, men att den personen inte vet att dyrkaren existrerar. Och jag vet att jag skrivit om sånt här på denna blogg så det kändes som han pratade rakt in genom hjärtat. Gustaf börjar prata om Carl-Johan Fogelklou.

De säger att det känns jättebra att prata med oss, att ha ett vanligt samtal som kompisar. När deras vinflaska är tom ger de den till oss och vi säger att vi kan dela på den, att jag ger den till Anna när jag kommer till Stockholm och sen byter. Deras bilar kommer och de ger oss varsina kramar och ögonblicket jag kramar Gustaf är så xcspodfeokpoerogkreto5tiropdfvkofsofkosdop. Hans armar på min rygg och mitt huvud upp på hans axel. Det var så mysigt. Där stod jag och pratade med Gustaf Norén om vardagssaker mitt på en gata i Göteborg sent på kvällen. I 25 minuter.

När jag vaknade imorse frågade jag mig själv om detta var en dröm som alla andra gånger jag vaknat och drömt att jag pratat med honom. Den här gången hände det. På riktigt.

Vi är galna på den här videon okej. Jag når inte hans hand men jag är så himla nära honom.

 

 

Jag vet att jag redan skrivit det men jag måste förklara det igen eftersom jag satt och tänkte på det nu på kvällen. Måste sova snart, har spytt 4 gånger i dag.

Fick ochrasy moment fastän detta inte har med Mando att göra. För lite över en månad sen var det en väldigt stor dag för mig, jag fick ha Gustaf Norén 2 meter framför mig i 1 timme och bara titta på honom, gråta och sjunga.

Jag kommer ihåg från innan Caligola, innan jag hade sett Gustaf satt jag på mitt rum med två högtalare runt mig och en bas på mitt skrivbord som trumslagen kom från. Jag lyssnade på 'Morning Light' och grät. Jag lyssnade på raden 'I close my eyes and there you are' och jag minns att jag blundade ca 5 sekunder (Hjärtat slår när jag skriver det här) och tänkte att jag hade Gustaf framför mig, hans konturer, hans hår, hans gropiga haka, hans leende och när jag öppnade ögonen satt jag och sneglade upp på mitt fönster, ingen Gustaf, bara min tråkiga stad och jag ställde mig upp och tittade ut och tänkte bara på honom.

Tre månader senare var det dags för Peace & Love och det var datumet 27 juni. 27 juni 2012 27 juni 2012.

Eftersom vi var där 3 timmar innan konserten började hade jag mycket att tänka på och jag var jättenervös för att svimma eller något för jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag minns att 'Back to earth' som bara är 55 sekunder var öppningsnumret och det enda jag kommer ihåg var tonerna i den och att jag i all andfådd letade yrt med blicken efter Gustaf, de hade kåpor över huvudena. Men visst kände jag igen de där benen och Gustaf kom ut till min sida och började svinga med en handduk precis som i en Mandovideo och jag antagligen sträckte mig efter honom med händerna (minns nästan inget) men jag minns att jag tryckte mig mot stängslet så mycket som möjligt för att komma så nära som möjligt, räcket var under revbenen och att händerna hela tiden var i luften framåt eller i ansiktet. Sen när 'Morning Light' kom och det var dags för 'I close my eyes and there you are' så hade jag bestämt mig för att göra samma sak som när jag satt med myskläder i mitt rum. Jag blundade hårt och jag vet att jag vek benen och stod som jag skulle spy, sen reste jag mig upp och tittade framåt. Han stod där. Inte bara i huvudet utan i verkligheten. Hans konturer, hans hår, hans gropiga haka. Jag fick t.o.m en titt under hans tröja när han sträckte sig uppåt luften. Jag och Anna fick blickar av Gustaf och sen minns jag typ inget av låtarna mer än att jag sjöng , var i trans.

Jag har Gustafs plektrum och jag pussar på det ibland och just nu är hans plektrum den viktigaste ägodelen i hela mitt hus.

Om 14 dagar ska jag få se Gustaf och Björn i Caligola igen i Göteborg och inlägget om den dagen kommer väl se ut som detta.

Tog bara ett enda brusigt kort med den kassa iPhone-kameran på Björn under 'Angel Ice' eftersom jag bara ville koncentrera mig på att njuta och inte fota.