Jaa, denna blogg har varit ganska död. Men jag tänkte ändra den lite. Sättet jag kommer skriva på. Kommer skriva mer OM Mando, vad de håller på med. Men ni kommer inte slippa mina desperata texter om dem.

Eftersom ni inte fått en enda lång Mandotext på ett tag kommer jag nu lägga upp min svenskanovell, jag valde att skriva en novell om BARA Gustaf. Jag skriver så mycket om Mando i helhet, så jag tänkte skriva om bara den där speciella mannen.

den är lång men hoppas minst en jävel läser den.

Förresten så heter den bara "Gustaf", det är det enda som behövs.

 

 

 

12 november 2010 var datumet jag hittade honom. Jag vet inte om jag föll direkt, det är länge sedan.  Hans coola jacka var svartvit och hörlurarna satt på hans bruna kalufs. Jag tyckte han var häftig, men sen såg jag hans blonda kompis och tyckte han var dubbelt så snygg med sin lugg han slängde med. Några månader senaste förstod jag att jag gjort ett misstag, det var ju brunetten jag ville ha. Jag tog reda på allt om honom, tittade alltid på honom och äntligen förstod jag innebörden av ”ögongodis”.

Han kom att bli mitt livs största kärlek.

Jag hade bara ett pyttepyttepyttelitet problem. Mitt livs största kärlek gick inte på min skola, han bodde inte i min stad. Han var en gift 30-årig musiker från Borlänge bosatt i min hemstad Stockholm och jag var 14 år med ett hjärta som bultade på grund av hans band och inte klarade av tanken att jag aldrig skulle få nudda honom, se honom i ögonen eller ha en konversation med honom. Jag började märka att han blev min största passion. Hans blonde snygge kompis var också sångare i bandet som var det bästa som hade hänt i hela mitt liv. Jag gick runt och tänkte på honom hela tiden. Varje natt drömde jag om att få träffa honom och i gryningen när den tidiga morgonsolen sken in genom mina vita gardiner vaknade jag panikslagen. Och ledsen. Hur många gånger skulle jag behöva vakna upp från den vackraste dröm och det aldrig var sant?

Jag tänkte ”den här känslan av beroende kommer nog försvinna efter några månader, jag kommer nog tröttna efter ett tag” men nu efter 2 år är det fortfarande exakt samma beroendeframkallande fors som strömmar så fort jag lyssnar på dem.

Han förändrade mig helt. Mitt uttryck, min vilja och på min syn på saker och ting ändrades. Min klädstil byttes till svarta tajta brallor med svarta tajta Beatles-inspirerande kavajer, precis som hans. H&M-kläder kastades och retroplagg hängdes upp i min garderob. Han blev mer än min idol. Idoler hade man som barn.

”Han är så ful” fick man höra i början på grund på grund av min lite annorlunda killsmak. Han kanske inte var helt perfekt, han hade kanske inte mycket muskler, kanske inte var en hunk, han var inte 20 utan 30, hans röst var kanske inte jämförbar med Robbie Williams, han var kanske lång och spinkig.  Men han knarkade inte, han var inte med bland senaste skandalbilderna på kändisar som totalt bränt ut sig, han var ingen opålitlig, snobbig stjärna. Han var fin och hans ”imperfection” blev mitt ideal av det vackraste som fanns, för mig var det solklar perfektion.

Hösten 2011 fick jag reda på att han och hans blonde kompis från samma underbara band hade gått med i ett musikaliskt kollektiv där konstnärer och musiker bakom både svensk rock- och hiphopmusik skulle förenas och producera musik, tillsammans. Det skulle de göra under namnet ”Caligola”. I början blev jag förvirrad och vemodiga tankar dansade runt i skallen som ”Ska mitt underbara band nu splittras på grund av detta kollektiv?” Jag grät resten av kvällen.

Jag köpte en biljett i början av 2012. Till en festival ända uppe i Dalarna, Borlänge. Hans hemstad. Och varje år brukade hans band spela där och nu var jag tillräckligt stor för att åka och jag tänkte att nu äntligen kommer jag få se dem.

De kom aldrig, de spelade inte detta år. Istället skulle det ”musikaliska kollektivet” ha en konsert och det skulle vara ungefär 8 personer på scen, frontfigurerna. Det var han och hans blonde kompis som var sångarna. Jag skulle få se honom trots allt, men inte i hans band.

Konserten var helt overklig, bokstavligen, det kändes som att titta på ett klipp. De stod inte där på riktigt, att de två stod framför mig gick om min verklighetsgräns, på saker som kunde hända, detta var inte möjligt.

Jag fångade hans plektrum och namnet stod på baksidan.

”Google Maps” var den bästa uppfinningen vi någonsin skådat, vi kunde ta oss till hans lägenhet i Stockholm. I flera timmar under kall vinter, varm sommar och två vackra höstar har vi suttit med våra ryggar lutade mot tegelväggen och väntat vid hans dörr till trapphuset. Tagit oss in i trapphuset och hittat hans namn på listan innanför porten och med darriga ben sprungit upp till hans våning, den magiska dörren, hans dörr. Smekt med handen över hans brevinkast och sen sprungit nerför alla trappor och ut. Detta har hänt 6 gånger.

Vi är alltid lika rädda ifall han skulle vara hemma och komma ut, för vi har svurit på att inte prata med honom vid hans eget hus, han är också en vanlig kille som har rätt till att inte bli förföljd av två fangirls till sitt hem. Vi känner oss väldigt påträngande och vi skäms lite varje gång.

Under en varm sommarsemester 2012 som jag spenderade i Stockholm fick jag reda på att jag skulle få se honom igen, i det där konstkollektivet. De skulle spela på en gratisfestival i Göteborg, 18 augusti, och jag bestämde mig för att åka dit. Min kompis från huvudstaden som jag träffade genom vårt underbara favoritband kom ner till mig och vi tog en tidig buss morgonen efter till Göteborg.  

Vi sprang runt som yra hönor på gatorna med google maps i våra mobiler, nedklottrade converse på fötterna och rädsla över att bli påkörda av alla dessa spårvagnar som åkte åt alla håll.

Vi skulle få se våra gudar än en gång. Hon har alltid gillat den blonde luggen mest, och jag den långa spinkiga.

Under dagen satt vi vid vattnet, åt alldeles för stark asiatisk mat eller fantiserade om att vi kanske skulle kunna träffa den långa spinkiga och hans blonde kompis. Men vi jämförde det med förra gången vi såg dem, i Dalarna, det var omöjligt att ta oss till baksidan av scenen och band brukar alltid stanna kvar och dricka sig medvetslösa efter en spelning. Det var omöjligt att vi skulle kunna få träffa dem efteråt. Vi kunde ändå inte låta bli att tänka på det, hur mycket vi skulle gråta över att få träffa två ur vårt absoluta favoritband.

Vi fick den bästa platsen vid scenen. Såklart. Längst fram, ingen framför oss, och precis i mitten mellan de två mickarna. En var högre upp, det var den långas mick. Vi satt lutade mot det obekväma stängslet i över en timme, förra gången väntade vi tre. Personal bar ut väskor, bandets packning. På en lådväska stod namnet på vårt favoritband. Det kändes inte bra, det var ju inte det bandet vi skulle se. Minuterna innan konserten slog mitt hjärta obehagligt fort och hårt och jag gjorde allt för att lugna ner mig själv. Misslyckades.

När de kom ut blev det inte bättre, jag grät och skrek och det kändes som jag skulle tyna bort men på samma gång har jag aldrig känt mig så levande. Mickarna var ungefär 2 meter ifrån oss men precis framför oss stod det två gigantiska högtalare som pulserade ut den höga musiken i ansiktet på oss. Högtalarna var lite högre än oss och mitt under en låt vinglade den långa spinkiga ut och ställde sig på högtalarna och sträckte sig mot oss (Jag ryser varje gång jag tittar på videon på det, som jag filmade). Det betydde att han nu var en halvmeter från oss och det var så nära att jag trodde jag skulle få en gitarr i huvudet. Både han och den blonde gick ut och ställde sig på högtalarna ibland.

De hade bjudit dit en poet i 30-årsåldern som pratade lite under en låt och sedan stod och dansade vilt till musiken. Vi skrattade hysteriskt med honom.

När konserten var slut sprang vi i ilfart till baksidan av scenen för vi hade märkt att till skillnad från Borlänge så var baksidan helt öppen, inga grindar och det var på en vanlig gågata. Det var såklart grindar för backstageområdet, där de gick runt, och vi försökte kolla in, la oss på mage på gatan och tittade in under staketen. Såg ingenting. Men vi fick i alla fall vara vid deras utgång, där de skulle gå ut någon någon gång.  I utgången stod en kvinnlig vakt och vi ställde oss och tjatade, bad om saker och var allmänt störiga. Vi frågade om hon kunde gå in och kolla om bandet skulle gå ut snart. Hon fick inte lämna sin plats. Vi bad henne att prata med en annan vakt och den vakten visste inte någonting, hur länge bandet skulle stanna där inne.

Klockan var 21.30 och trots en fin sommardag så var det väldigt mörkt. Vi satte oss och frös mitt i gatan. Folk strömmade, folk var fulla och folk frågade efter tändare. Regnet kom.

Vi pratade med vakten och hon visste fortfarande inte någonting. Till slut kom en tjej ut från backstageområdet och ville prata med oss. Vi blev uppspelta och hon sa:

”Jag vet att ni väntat här ett tag på bandet men jag har fått rapport om att de ska stanna kvar och festa med det andra bandet som spelar senare, de kanske stannar här tills natten. Jag vet inte mycket mer men det är ingen idé att ni står här och fryser, gå hem. Kändisar är som ninjor, även om de kommer ut så försvinner de fort som ögat att ingen märker av dem. Jag är ledsen”

Vi var beredda att gå därifrån men ändå slog det oss, vi ska stanna kvar. Vi ska vänta.

I över en timme satt vi och delade på ett litet, trasigt paraply på en gågata i Göteborg. Jag ville egentligen hem och lägga mig i sängen, för de skulle ju inte komma. Både mitt hår och mina kläder var blöta. Jag skakade. Jag hade jeans, tunn spetströja och skorna jag skrivit mitt favoritbands namn på.

Min pappa hade åkt 2 timmar för att hämta oss och han hade nu kommit. Vi var beredda att snart gå därifrån. Då. Då. Då. Då tittar vi mot utgången och en väldigt speciell man kommer ut. Han har vinröd kostym på sig, samma som han hade under en konsert i Tjeckien förra veckan som jag följde via livestream. Det är den blonde. Tänkte bli personlig nu och använda deras namn. Björn. Han står där framför oss och jag känner hur min puls slår. I ansiktet, i hela kroppen. Jag fryser inte längre. Jag blir stum och min kompis får fråga om vi får ta kort med honom. Han håller armen om min axel och jag känner mig som ett nervvrak. Han går därifrån sedan därifrån.

Då kommer den där roliga poeten ut som vi skrattade åt på scen. Vi ser att han druckit och han går fram till oss, OSS. Han är jättetrevlig och frågar vad vi gör. Vi säger att vi väntar på Gustaf. Han säger:

”Aah, det är här fansen väntar. Vill ni att jag hämtar Gustaf?”. Han går in i backstageområdet och vi hör honom säga ”Gustaf, dina fans väntar där”. Min dröm, min man, min kärlek, min ångest, min längtan, mitt liv och min idol samlad i en lång kropp med smala rockstjärneben kommer ut. Det är inte sant. Det händer inte. Mina ögon dränks i tårar men jag ser att han tittar på oss och han ler stort. Han har också druckit. I en intervju för några år sedan har han sagt att det är få saker som får honom att verkligen le och skratta. Han ler. Vi frågar om vi får ta kort med honom och när jag tagit mitt kort vänder jag ryggen bort och låter mina tårar strömma ner för hela kinderna och hakan och försöker att förstå att det händer. Vi är beredda att gå därifrån eftersom Björn lämnade oss ganska fort, men då vill Gustaf och den där poeten (Daniel heter han förresten) stå och prata med oss. Allt blir ännu mer overkligt. De frågar vad vi heter. När Gustaf frågar hur gammal jag är tittar han alldeles för djupt i mina ögon att blicken når in till hjärtat genom mina revben. Helt plötsligt verkar det som jag inte ens vet hur gammal jag är för jag fumlar med orden.

 ”Ja é 15… 16, 15, snart 16..”

Vi står i en cirkel och jag har Gustaf 2 cm från min vänstra axel.  Ibland när han rör sig råkar han putta till den lätt. Under några minuter när det rusar i hela min kropp måste jag bara stå och titta på honom. Mina händer är vid min mun, vet inte hur jag ska stå. Jag står och betraktar hans bruna hår, hans gröna ögon, hans ansikte med väldigt tydliga linjer och konturer, hans grophaka och konstigt nog hans öra. Att den här guden var mänsklig och kan stå och röka, blinka och harkla sig var något som jag inte såg som troligt. Han var på en annan nivå för mig, han fanns knappt på riktigt.

Daniel pratar mest och de båda berättar sjuka historier och Gustaf säger att kärlek är som klorofyll. Vad klorofyll nu betyder. Han börjar berätta en sorglig kärlekshistoria som jag aldrig ska glömma. De frågar om vi vill ha vin men i samma sekund ångrar de sig och kommer på att vi är underåriga. Vi får deras tomma flaska istället när de är klara. De säger att vi ser ut som 18 och där spinner ett samtal om ålderskrisar igång. Min dröm, min, man, min kärlek, min ångest, min längtan, mitt liv och min idol samlad i en lång kropp håller på att spilla vin och jag säger:

”Gustaf, du spiller snart vin” och det känns så mäktigt, underbart, coolt och overkligt att säga en helt vanlig mening som ”vän-till-vän” till honom.  Vi förstår inte att de faktiskt vill stå och prata med oss. I 25 minuter. Vi börjar prata om hans band, vårt favoritband. Björn står ungefär 5 meter ifrån oss och tittar åt vårt håll ibland, vi blir lite sura över att han inte vill prata med oss.

Att Gustaf Norén ”är en arrogant jävel som bara öppnar käften för att säga något taskigt” är ett väldigt vinklat påstående från journalister, eftersom han har en väldigt osvensk, kaxig och självsäker attityd. Det skrämmer dem. Det helar mig.

Gustaf och Daniel gav oss kramar innan de gick. Jag fick verkligen krama honom. Jag var i en bubbla hela vägen hem, gick detaljerat igenom varje händelse de senaste timmarna och morgonen efter kollade jag upp vad klorofyll var. Blev varm i hjärtat när jag förstod vad han menat med sitt påstående om kärlek. Den behövs i luften för att vi ska kunna överleva.

Efter alla nätter jag drömt om att prata med honom så hände det. På riktigt. Jag fick träffa två ur mitt favoritband. Förresten så heter världens bästa band Mando Diao och de är inget band för mig utan en livsstil och det finaste som finns i min vardag, mina tankar och i mitt blod.