Peace & Love dag 5 30/6

Började med Kristian Gidlunds tal. Han pratade om sin cancer och det var så himla gripande och fint. Kristian är trummis i Sugarplum Fairy och var jättenära döden förra året.
Han pratade om Mando, Sugarplum, sina vänner, sin familj, sina symtom, hur han hittade glädjeämnen i livet trots sjukdomen. Hade en klump i halsen efteråt, då vi sprang för att åter se Kristian i Sugarplum Fairy och köade.
När Viktor och Carl Norén kom ut på scenen och vi stod allra längst fram skrek jag hur mycket som helst (som vanligt.) Konserten var så intim och Viktor pratade om Kristian och orättvisan i världen. Jag grät. Viktor döpte om 'You can't kill rock n roll' till 'You can't kill Kristian Gidlund' och gick fram och kramade honom efter låten.
Konserten var helt grym och overklig.
Det var sista dagen på Peace så såklart var jag tvungen att ha glasskrig. Blev nedkletad med vaniljglass i håret, ansiktet och på kläderna. Fick gå så runt på festivalen ett tag innan vi hittade en kran som bara spolade kallt vatten. Tvättade av håret och blev helt iskall i huvudet. Kände mig som Rose i sista scenen av Titanic när hennes hår får frost.
Såg The Shins (besviken), Hoffmaestro, The Maccabees, Anna Ternheim, Coca Carola (såg inte så mycket, glasskriget började), Skrillex, Thåström (♥) och The Soundtrack of our lives. 00.00 var det sista artisten och det var den största, Rihanna. Det kändes som om exakt alla P&L-besökare gick till henne för det var så äckligt mycket folk. Jag lyssnar inte ens så mycket på hennes musik men det var faktiskt jättehäftigt att se henne. Hon var bra också.
Åkte 02.00 och då var det inte hem till landet i Borlänge som gällde utan HEM. Resan tog drygt 5 timmar, vi kom hem vid 7 på söndag morgon, 1 juli. Anna sov till 18.00, jag vaknade två timmar tidigare än henne.
Vilken jävla bra vecka.
 

Peace & Love dag 4 29/6

Fredan. Började med att gå på P3 Musikguiden summersession som var på Peace&Love den här gången och med Markus Krunegård. Kitty Jutbring var programledare. Efter fick vi alla ta kort med Markus. Jag gjorde det, trots att jag verkligen ogillar hans musik.
Sen var det Markus vanliga konsert inne på festivalen, sen springa till Deportees, Bloc Party och Nationalteatern.
Vid 22.00 gick vi och köade till Kent och jag var jättenervös och taggad. Kent började 00.00 och vi stod långt fram och trycket var stort. 48.000 människor på samma plats.
Konserten var underbar och grät och skrek hur mycket som helst när 'Skisser för sommaren' och 'Kärleken väntar' kom. Under konserten började det spöregna men det var helt underbart när regnet föll ner och det lyste rött över oss från strålkastarna på scenen. Jockes leende. Sminket rann i ansiktet och jeansskjortan satt som slimmad på kroppen. Ibland kunde man inte titta upp utan fick blunda för regnet. Vågade aldrig ta upp mobilen.
Gick två timmar senare därifrån när konserten var slut helt tömd. Kent i mitt hjärta.
 

Peace & Love dag 3 28/6

Torsdagen var ganska seg för min del. Minst speciell.
Såg Regina Spektor, Mumford & Sons, The Subways, Jonathan Johansson, Wolfmother och Veronica Maggio.
Besviken på The Subways och Wolfmother var helt underbara. Stod för långt bak bara.
Det var jättehäftigt att se Mumford & Sons, att höra 'Little Lion Man'.
 

Peace & Love dag 2 27/6

dag 2 i Borlänge, dag 1 på Peace & Love.
Första dan såg jag Timbuktu, Rise Against, Roxette, Simple Plan och Mac Miller.
Sen var det sista bandet, Caligola och jag känner att den upplevelsen behöver ett eget stycke än att  bara radas upp bland banden jag såg.
NÅ, HUR KÄNDES DET NU DÅ ATT SE DEM EFTER DENNA LÅNGA LÅNGA TID?
Jag vet att ni undrar.
Jag vet inte hur jag ska förklara, min puls går upp när jag tänker på det.
Det var väldigt väldigt väldigt väldigt overkligt och så finns det ett sånt där uttryck som lyder 'Jag trodde inte mina ögon' och det uttrycket har en väldigt sann innebörd när det kommer till denna konsert.
Jag började gråta innan de ens kommit upp på scen och när minabsolutstorakärlekochvärldensbästamänniskapåhelajordenochjagälskarhonomsåhimlaobeskrivligtmycket Gustaf kom fram och ställde sig på min sida (jag stod allra längst fram på vänster sida) och började svinga med en handduk i luften precis som i en Mandovideo, så trodde jag att jag skulle avlida. Jag har aldrig skrikit så mycket i hela mitt liv och aldrig hyperventilerat så. Jag andades inte, jag flämtade. Jag förstod inte riktigt att det hände utan det var som att titta på ett klipp någon annan filmat. Gustaf sjöng Morning Light och nej jag vet inte hur jag ska förklara det.
Min mamma hade seriöst varit nervös för att jag skulle svimma, men det gjorde jag inte såklart.
Vi stannade kvar efter konserten för att försöka få se Gustaf och Björn efteråt.
Då lyckades vi tigga till oss plektrum som låg uppe på scenen. Vi var nog ganska jobbiga.
Men nu har jag Gustaf Noréns plektrum.
Men i allt detta underbara att ha Gustaf och Björn framför sig så var det sorgligt.
Det var inte Mando. Det var Caligola. Jag är galen i Gustaf och Björn på grund av Mando och jag såg inte Mando.
Fan.

Peace & Love dag 1 26/6

Tisdagen. Åkte vid 12 på morgonen och hela vägen satt jag med nervositet och tagg på samma gång.
När jag kom fram till Dalarna var det så mycket som snurrade i huvudet. Kändes så stort och speciellt att vara i Mandostaden. Jag var i Gustaf och Björns hemstad, där de växte upp.
Första dan var det inga band som spelade så vi var inte på festivalen någonting så tisdagen räknas egentligen inte.
Vi var i vår stuga på landet. (Det är så här, jag är för ung för att bo på camping eftersom jag inte fyllt 16 än så jag fick i julklapp att mina föräldrar hyrde stuga i Borlänge så kunde jag och Anna sova där på nätterna.)
Det var så underbart fint och fridfullt på den gård vi bodde på, det var tre småhus från 1700-talet och det gamla paret som ägde det bodde i huset jämte oss.
Gick en promenad på kvällen förbi en älv och allt var så vackert.
Mina förälrar har varit världens snällaste som varit i Dalarna för att vi ska ha någonstans att bo, utan att de ens gick på Peace & Love.

LET ME WALK YOU HOME

Om 2 veckor idag är jag
en av dem som sett Gustaf och Björn.
Ett år och sex månader har jag väntat på att få se dem.
Allt är så sjukt att jag faktiskt ska se
Gustaf. Gustaf. Gustaf. Gustaf. Gustaf.
Men inte i Mando, jag försöker att komma över det
men det är inte direkt lätt.
Om två veckor får jag höra detta live.
Vilken vägg ska jag springa in i?

A withered rose with thorns as sharp as ever


Varför är du så fin och
varför har jag fortfarande
sådan kändiscrush
Varför ska jag få se dig
om mindre än en månad
när jag ändå bara kommer
dränkas i mina egna tårar
av panikglädje och chock

Om en månad har jag sett Gustaf och Björn. Jag har sett dem precis framför mig om en månad. Jag förstår det inte. Trots att det inte är Mando så kommer jag skrika. Något som är overkligt är om de kommer spela Morning Light. Jag skulle nog falla ihop. Jag vet inte vad det är, men den har nått ända in i mitt hjärta, vet inte varför. Älskar när Gustaf sjunger om kärlek, trots att det inte är Mando-Gustaf utan i Caligola.
För Mando kommer jag aldrig i hela mitt liv se så jag måste måste njuta.

Never thought I'd say that it's alright

Springa ut mitt under SO:n i ren panikglädje. Hyperventilera. Skaka lite lätt. Ringa Anna 100 signaler. Hyperventilera. Få henne att också hyperventilera. Lägga på. Fortsätta hyperventilera.
Blev så jävla jävla lycklig och jag har väntat på detta hela helgen. "Keep your eyes and ears open this Monday!"
SUGARPLUM FAIRY SUGARPLUM FAIRY SUGARPLUM FAIRY. Det är nästan nästan nästan som att se Mando Diao.
Gustafs bröder.
VIKTOR OCH CARL NORÉN, jag dör.
Sugarplum Fairy, får nästan samma känsla när jag lyssnar på dem som när jag hör Mando. Allt är så overkligt.
Att lilla Ella i förorten ska få se sina gudar Gustaf Norén och Björn Dixgård, Kent och Sugarplum Fairy under loppet av en vecka är bokstavligen overkligt. Jag kommer inte klara det. Särskilt inte Björn och Gustaf. Kommer skrika och gråta och tro att det är ett av alla klipp jag sitter och tittar på i mitt rum.
"Bättre lycka nästa gång" har varit lite av mitt livs soundtrack men nu. Nu.
Jag mår bra.

Now let's have some fun

Det absolut enda i hela världen som kan göra mig riktigt riktigt lycklig är instrument som bildar ljud och röster som formar ord som uttrycker vad som behövs sägas, tillsammans träffar de hjärtat hos oss alla; Musik.
5 dagar av det som får mig att må som bäst, musik. Min efterlängtade biljett kom i förrgår. Jag har vetat att jag får åka sedan i november och nu efter allt krångel kan jag slappna av. Biljetten har jag i händerna och jag är överlycklig.
Det kommer bli de bästa dagarna i mitt liv, om exakt 3 månader håller det på.
26 juni - 30 juni 2012; dagarna jag kommer att leva.
Min biljett:



Peace & Love.

Nu är det så här att jag flinade mig igenom skoldagen.
Kommer vara en dans på rosor de 7 kommande månaderna.
För jag, jag ska till Peace & Love 2012 och det blir en julklapp från mina föräldrar ♥♥
#Lyckan när man fick reda på det igår kväll. Kunde inte somna.

RSS 2.0