dag 2 i Borlänge, dag 1 på Peace & Love.

Första dan såg jag Timbuktu, Rise Against, Roxette, Simple Plan och Mac Miller.

Sen var det sista bandet, Caligola och jag känner att den upplevelsen behöver ett eget stycke än att  bara radas upp bland banden jag såg.

NÅ, HUR KÄNDES DET NU DÅ ATT SE DEM EFTER DENNA LÅNGA LÅNGA TID?

Jag vet att ni undrar.

Jag vet inte hur jag ska förklara, min puls går upp när jag tänker på det.

Det var väldigt väldigt väldigt väldigt overkligt och så finns det ett sånt där uttryck som lyder 'Jag trodde inte mina ögon' och det uttrycket har en väldigt sann innebörd när det kommer till denna konsert.

Jag började gråta innan de ens kommit upp på scen och när minabsolutstorakärlekochvärldensbästamänniskapåhelajordenochjagälskarhonomsåhimlaobeskrivligtmycket Gustaf kom fram och ställde sig på min sida (jag stod allra längst fram på vänster sida) och började svinga med en handduk i luften precis som i en Mandovideo, så trodde jag att jag skulle avlida. Jag har aldrig skrikit så mycket i hela mitt liv och aldrig hyperventilerat så. Jag andades inte, jag flämtade. Jag förstod inte riktigt att det hände utan det var som att titta på ett klipp någon annan filmat. Gustaf sjöng Morning Light och nej jag vet inte hur jag ska förklara det.

Min mamma hade seriöst varit nervös för att jag skulle svimma, men det gjorde jag inte såklart.

Vi stannade kvar efter konserten för att försöka få se Gustaf och Björn efteråt.

Då lyckades vi tigga till oss plektrum som låg uppe på scenen. Vi var nog ganska jobbiga.

Men nu har jag Gustaf Noréns plektrum.

Men i allt detta underbara att ha Gustaf och Björn framför sig så var det sorgligt.

Det var inte Mando. Det var Caligola. Jag är galen i Gustaf och Björn på grund av Mando och jag såg inte Mando.

Fan.