Livekänsla.

Inget genrep.

På riktigt.

Helt jävla stört underbart och oerhört mycket hysteri i kroppen.

Förstår inte att det kan bli sådan skillnad. Tänkte att det inte skulle bli så mycket panik eftersom det var andra gången jag såg Mando och fjärde gången jag såg Gustaf och Björn spela tillsammans.

Vi var i affären lite innan 14.00 och de skulle börja spela vid 17.30. Åt en halv risifrutti. Drack ingenting.

Satt längst fram vid scenen och tittade, lyssnade på Mando eller pratade om hur illa vi mådde. Blandade nervositetskänslor och mensvärk, fick i mig en alvedon.

Bakgrundsmusiken i butiken snurrade i huvudet och helt plötsligt tändes strålkastare och musiken tystnade. Hjärtat bultade i hela kroppen och Mando får mig att känna mig lika andfådd som om man sprungit en mil.

De kom ut. Genom en dörr lite högre upp än scenen. Jag stod längst fram, några centimeter från Gustafs mick. Det var för nära. Allldeles för nära. Jag vågade inte titta upp på deras ansikten. De spelade tre låtar och jag blundade nästan hela tiden och nya tårar som ständigt strömmade fick jag torka bort.

Jag blundade och tänkte att jag lyssnade på dem i hörlurar, hur underbart bara det är, att höra dem på bussen till skolan, att lyssna på dem i mitt rum, och så tittade jag upp och då stod de framför mig och sjöng låtarna precis där, live.

Sedan var det signering. Jag sa inte ens hej till dem. Jag grät bara. Björn sa hej och log på det sättet bara Björn kan. Med ena mungipan. Mats var så jävla fin. Gustaf var omänsklig, alltid Gustaf som är omänsklig för mig. Varför kunde jag inte pressa fram ett hej genom tårarna, ångrar mig så.

Sedan stod vi och tittade på dem när de signerade andras skivor.

Deras nya album har skakat om mig helt. Försöker lyssna objektivt varje gång men ändå så känner jag att de är MINA MINA MINA, mitt band och bara ren perfektion.

skr

Imorgon är det en månad sedan men har inte hunnit, okej, inte orkat skriva här så mycket.

Mando Diao skulle spela på Världens barn-galan och jag, Anna och Ingrid fick tag på genrepsbiljetter. Genrepet skulle hållas mellan 16-18.00, samma dag som det skulle direktsändas på TV. Vi var där (Radiohuset i Stockholm) runt 2-tiden har jag för mig. Vi kom in och några minuter innan vi hade gått in genom dörrarna hade hela Mando kommit ut genom samma ingång, panikpanik. Det var bra att vi inte var där, jag hade inte klarat av det.

Vi stod och var skitnervösa innan en vakt släppte in oss till lokalen.

"Spring inte" var en uppmaning från personalen jag inte riktigt kunde hålla. Med hjärtat i halsen rusade vi till sittplatserna, var rädda att vi inte skulle få plats på första rad. Det fick vi.

Mando var nästan sista numret, de spelade "I Ungdomen" från deras nya album som än inte hade kommit ut då.

Först blev jag paralyserad och skakig, sedan kändes det inte speciellt längre eftersom det var soundcheck. "Det kör vi om", "Det blev inte bra", "Nu sa jag fel", "Stå inte så" förstörde livekänslan lite.

Det värsta med att vara fangirl är att man inte får några bra bilder för att man skakar.

Kvällen efter denna kväll så stod vi på Gustafs gata och det var mörkt så man såg in i lägenheten. Då såg vi hans fru och barn i fönstret och ahhh, hoppade och skrek.

Mando Diao ska vara glada att de har så respektfulla fans. Vi har deras nummer, vi ringer inte. Vi har deras adress. vi går inte dit och knackar på deras dörr, lägger fanbrev i brevinkastet, ropar deras namn ute på gatan, planerar vad vi ska säga om vi ser dem eller lägger upp bilder på deras gator. Vi går dit, sitter, står, tittar, tänker på att de bor där. Svurit på att inte säga något till dem om de kommer ut, om inte de börjar prata med oss.