Låt mig skriva som detta var en dagbok, allting i exakta detajler. I går var den bästa dagen i hela hela hela mitt liv. En sak som jag fantiserat om i en alldeles för lång tid hände. En av de absolut största drömmarna som jag drömt många många nätter, suttit och tänkt på hur det skulle vara, drömmen blev sann.

Vi åkte och såg Caligola igen igår. Konserten var bra och när Gustaf skulle sträcka sig till oss så så så NÅDDE JAG INTE HAHAH. Anna nådde hans hand.Konserten var ungefär som på Peace&Love, hjärtat slog ungefär lika hårt. Vi hade såklart den bästa platsen, längst fram, exakt i mitten mellan mickarna. Stängslet var så himla nära scenen.

Jag hade ju faktiskt tänkt tanken "Tänk om vi ser Gustaf och Björn efter" och vi pratade om det på bussen dit men det slutade med "Chansen är inte så stor". Men ändå så sprang vi till baksidan när konserten var slut. Utgången där artisterna skulle gå ut. Vi tjatade på vakten om när/om Caligola skulle komma ut. Sen kom det en annan vakt och sa att bandet ska stanna kvar och festa med ett annat band (ALLTSÅ CALIGOLA ÄR INTE ENS ETT BAND, BLIR GALEN) men vi gav inte upp hoppet utan väntade 1 1/2 timme. Satt på gatan i regnet eller stod upp vid utgången, försökte kika in. När vi nästan tappat hoppet och pappa har kommit för att hämta oss kommer en viss herr Dixgård ut genom utgången och jag känner i hela ansiktet hur hjärtat slår, pulsen är i hela kroppen. Vi hälsar på honom och frågar om vi får ta bilder, han säger "ja det är klart" vi fangirlar lite, han säger "det är inte bråttom" för våra mobiler krånglar. Tar kort och sen går han. Sen kommer en skiitkul kille som heter Daniel ut och han har druckit lite var tydligt och han börjar PRATA med oss och vi säger att vi väntar på Gustaf och då säger Daniel att han ska hämta Gustaf och en ganska onykter Gustaf kommer ut och tittar på oss med ett stort leende. Tårarna i mina ögon bränner och jag förstår inte att han faktiskt står där men jag håller mig lugn. Vi tar kort med honom och när jag tagit kort måste jag vända mig om och bara låta tårarna rinna lite. Och vet ni vad som händer då? GUSTAF OCH DANIEL STANNAR KVAR VID OSS ISTÄLLET FÖR ATT GÅ TILL DE ANDRA OCH BÖRJAR PRATA MED OSS. Jag, Anna, Gustaf och Daniel står som i en ring. Jag och Gustaf jämte varandra och Anna och Daniel jämte varandra. Gustaf röker, skrattar och tittar oss djupt i ögonen. De pratar på hur mycket som helst som vi var vänner och det känns som ett vanligt samtal utan fangirling med två män i 30-årsåldern. Men i mitt huvud sjunger hallelujahkörerna  och jag står 1 milimeter från Gustaf och ser honom prata till mig och allt bara snurrar i huvudet "Alla gånger jag gråtit till hans musik, alla gånger jag har längtat efter honom, det är HONOM jag tänker på hela tiden och nu står han och pratar med oss". De är jätteintresserade av vad vi heter, var vi kommer ifrån och vi pratar lite om Mando och de berättar sjuka historier. Gustaf och Anna börjar prata om Sigtuna och midsommarmat. De dricker Caligolavin och vill bjuda oss på det men så frågar de hur gamla vi är. Gustaf tittar mig så djupt i ögonen rakt in i hjärtat när han frågar "hur gammal är du?" så jag börjar fumla med orden. "15..16..15.. snart 16" och de säger vi ser ut som 20 (ehm) och att det skulle räknas som langning om de bjöd oss. Då börjar vi prata ålderskrisar, Gustaf säger att han blir så förvirrad när man säger till en tjej som är typ 22 att hon ser ut som 26 och hon tar illa upp. Jag frågar om inte Gustaf skulle bli arg om nån sa att han såg ut som 40 (det är ju typ samma sak) och han säger att han skulle ta det som en komplimang haha. Pratar om var åldern går när man vill se yngre ut och äldre ut.

Jag säger till Gustaf att han håller på att spilla vin och då säger "Men du sa ju att jag såg gammal ut, jag skakar" och börjar skaka med båda händerna. Jag sa inte att han såg  ut som 40 men gud vad gullig han var när han sa så. Daniel säger att han såg oss i publiken och att vi var så fina. Gustaf börjar prata om hur fascinerande "kändisskapet" är. Att en människa dyrkar en annan människa och älskar den av hela sitt hjärta, men att den personen inte vet att dyrkaren existrerar. Och jag vet att jag skrivit om sånt här på denna blogg så det kändes som han pratade rakt in genom hjärtat. Gustaf börjar prata om Carl-Johan Fogelklou.

De säger att det känns jättebra att prata med oss, att ha ett vanligt samtal som kompisar. När deras vinflaska är tom ger de den till oss och vi säger att vi kan dela på den, att jag ger den till Anna när jag kommer till Stockholm och sen byter. Deras bilar kommer och de ger oss varsina kramar och ögonblicket jag kramar Gustaf är så xcspodfeokpoerogkreto5tiropdfvkofsofkosdop. Hans armar på min rygg och mitt huvud upp på hans axel. Det var så mysigt. Där stod jag och pratade med Gustaf Norén om vardagssaker mitt på en gata i Göteborg sent på kvällen. I 25 minuter.

När jag vaknade imorse frågade jag mig själv om detta var en dröm som alla andra gånger jag vaknat och drömt att jag pratat med honom. Den här gången hände det. På riktigt.

Vi är galna på den här videon okej. Jag når inte hans hand men jag är så himla nära honom.

 

 

Mando Diaos basist CJ fyller 32 år idag. Grattis!

Idag opererades min kära mamma. Har varit en helvetesdag. Gick och la mig halv 8 på morgonen och sov tills eftermiddag. Fick ingen ro att sova på natten så stannade uppe.

Känns som det var flera år sen jag träffade mamma men det var tidigt imorse och hon gav mig en puss på kinden innan operationen. Aldrig saknat henne så mycket.

Aftonbladet ska alltid ta med de värsta orden i en rubrik så man blir skräckslagen.

Det var de orden jag såg, och jag tänkte direkt 'dödsolycka'. Sen var det bara lindriga skador och alla mår OK nu. Började gråta av chocken och lättnad på samma gång. Mando, fy fan vad rädd jag blev, ni anar inte hur mycket som cirkulerade i huvudet. Jag var inte hemma i morse så mamma ringde och var nervös för vad som hade hänt och hur de mådde.

Jag vet att jag redan skrivit det men jag måste förklara det igen eftersom jag satt och tänkte på det nu på kvällen. Måste sova snart, har spytt 4 gånger i dag.

Fick ochrasy moment fastän detta inte har med Mando att göra. För lite över en månad sen var det en väldigt stor dag för mig, jag fick ha Gustaf Norén 2 meter framför mig i 1 timme och bara titta på honom, gråta och sjunga.

Jag kommer ihåg från innan Caligola, innan jag hade sett Gustaf satt jag på mitt rum med två högtalare runt mig och en bas på mitt skrivbord som trumslagen kom från. Jag lyssnade på 'Morning Light' och grät. Jag lyssnade på raden 'I close my eyes and there you are' och jag minns att jag blundade ca 5 sekunder (Hjärtat slår när jag skriver det här) och tänkte att jag hade Gustaf framför mig, hans konturer, hans hår, hans gropiga haka, hans leende och när jag öppnade ögonen satt jag och sneglade upp på mitt fönster, ingen Gustaf, bara min tråkiga stad och jag ställde mig upp och tittade ut och tänkte bara på honom.

Tre månader senare var det dags för Peace & Love och det var datumet 27 juni. 27 juni 2012 27 juni 2012.

Eftersom vi var där 3 timmar innan konserten började hade jag mycket att tänka på och jag var jättenervös för att svimma eller något för jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag minns att 'Back to earth' som bara är 55 sekunder var öppningsnumret och det enda jag kommer ihåg var tonerna i den och att jag i all andfådd letade yrt med blicken efter Gustaf, de hade kåpor över huvudena. Men visst kände jag igen de där benen och Gustaf kom ut till min sida och började svinga med en handduk precis som i en Mandovideo och jag antagligen sträckte mig efter honom med händerna (minns nästan inget) men jag minns att jag tryckte mig mot stängslet så mycket som möjligt för att komma så nära som möjligt, räcket var under revbenen och att händerna hela tiden var i luften framåt eller i ansiktet. Sen när 'Morning Light' kom och det var dags för 'I close my eyes and there you are' så hade jag bestämt mig för att göra samma sak som när jag satt med myskläder i mitt rum. Jag blundade hårt och jag vet att jag vek benen och stod som jag skulle spy, sen reste jag mig upp och tittade framåt. Han stod där. Inte bara i huvudet utan i verkligheten. Hans konturer, hans hår, hans gropiga haka. Jag fick t.o.m en titt under hans tröja när han sträckte sig uppåt luften. Jag och Anna fick blickar av Gustaf och sen minns jag typ inget av låtarna mer än att jag sjöng , var i trans.

Jag har Gustafs plektrum och jag pussar på det ibland och just nu är hans plektrum den viktigaste ägodelen i hela mitt hus.

Om 14 dagar ska jag få se Gustaf och Björn i Caligola igen i Göteborg och inlägget om den dagen kommer väl se ut som detta.

Tog bara ett enda brusigt kort med den kassa iPhone-kameran på Björn under 'Angel Ice' eftersom jag bara ville koncentrera mig på att njuta och inte fota.