Jag vet att jag redan skrivit det men jag måste förklara det igen eftersom jag satt och tänkte på det nu på kvällen. Måste sova snart, har spytt 4 gånger i dag.

Fick ochrasy moment fastän detta inte har med Mando att göra. För lite över en månad sen var det en väldigt stor dag för mig, jag fick ha Gustaf Norén 2 meter framför mig i 1 timme och bara titta på honom, gråta och sjunga.

Jag kommer ihåg från innan Caligola, innan jag hade sett Gustaf satt jag på mitt rum med två högtalare runt mig och en bas på mitt skrivbord som trumslagen kom från. Jag lyssnade på 'Morning Light' och grät. Jag lyssnade på raden 'I close my eyes and there you are' och jag minns att jag blundade ca 5 sekunder (Hjärtat slår när jag skriver det här) och tänkte att jag hade Gustaf framför mig, hans konturer, hans hår, hans gropiga haka, hans leende och när jag öppnade ögonen satt jag och sneglade upp på mitt fönster, ingen Gustaf, bara min tråkiga stad och jag ställde mig upp och tittade ut och tänkte bara på honom.

Tre månader senare var det dags för Peace & Love och det var datumet 27 juni. 27 juni 2012 27 juni 2012.

Eftersom vi var där 3 timmar innan konserten började hade jag mycket att tänka på och jag var jättenervös för att svimma eller något för jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag minns att 'Back to earth' som bara är 55 sekunder var öppningsnumret och det enda jag kommer ihåg var tonerna i den och att jag i all andfådd letade yrt med blicken efter Gustaf, de hade kåpor över huvudena. Men visst kände jag igen de där benen och Gustaf kom ut till min sida och började svinga med en handduk precis som i en Mandovideo och jag antagligen sträckte mig efter honom med händerna (minns nästan inget) men jag minns att jag tryckte mig mot stängslet så mycket som möjligt för att komma så nära som möjligt, räcket var under revbenen och att händerna hela tiden var i luften framåt eller i ansiktet. Sen när 'Morning Light' kom och det var dags för 'I close my eyes and there you are' så hade jag bestämt mig för att göra samma sak som när jag satt med myskläder i mitt rum. Jag blundade hårt och jag vet att jag vek benen och stod som jag skulle spy, sen reste jag mig upp och tittade framåt. Han stod där. Inte bara i huvudet utan i verkligheten. Hans konturer, hans hår, hans gropiga haka. Jag fick t.o.m en titt under hans tröja när han sträckte sig uppåt luften. Jag och Anna fick blickar av Gustaf och sen minns jag typ inget av låtarna mer än att jag sjöng , var i trans.

Jag har Gustafs plektrum och jag pussar på det ibland och just nu är hans plektrum den viktigaste ägodelen i hela mitt hus.

Om 14 dagar ska jag få se Gustaf och Björn i Caligola igen i Göteborg och inlägget om den dagen kommer väl se ut som detta.

Tog bara ett enda brusigt kort med den kassa iPhone-kameran på Björn under 'Angel Ice' eftersom jag bara ville koncentrera mig på att njuta och inte fota.