Livekänsla.

Inget genrep.

På riktigt.

Helt jävla stört underbart och oerhört mycket hysteri i kroppen.

Förstår inte att det kan bli sådan skillnad. Tänkte att det inte skulle bli så mycket panik eftersom det var andra gången jag såg Mando och fjärde gången jag såg Gustaf och Björn spela tillsammans.

Vi var i affären lite innan 14.00 och de skulle börja spela vid 17.30. Åt en halv risifrutti. Drack ingenting.

Satt längst fram vid scenen och tittade, lyssnade på Mando eller pratade om hur illa vi mådde. Blandade nervositetskänslor och mensvärk, fick i mig en alvedon.

Bakgrundsmusiken i butiken snurrade i huvudet och helt plötsligt tändes strålkastare och musiken tystnade. Hjärtat bultade i hela kroppen och Mando får mig att känna mig lika andfådd som om man sprungit en mil.

De kom ut. Genom en dörr lite högre upp än scenen. Jag stod längst fram, några centimeter från Gustafs mick. Det var för nära. Allldeles för nära. Jag vågade inte titta upp på deras ansikten. De spelade tre låtar och jag blundade nästan hela tiden och nya tårar som ständigt strömmade fick jag torka bort.

Jag blundade och tänkte att jag lyssnade på dem i hörlurar, hur underbart bara det är, att höra dem på bussen till skolan, att lyssna på dem i mitt rum, och så tittade jag upp och då stod de framför mig och sjöng låtarna precis där, live.

Sedan var det signering. Jag sa inte ens hej till dem. Jag grät bara. Björn sa hej och log på det sättet bara Björn kan. Med ena mungipan. Mats var så jävla fin. Gustaf var omänsklig, alltid Gustaf som är omänsklig för mig. Varför kunde jag inte pressa fram ett hej genom tårarna, ångrar mig så.

Sedan stod vi och tittade på dem när de signerade andras skivor.

Deras nya album har skakat om mig helt. Försöker lyssna objektivt varje gång men ändå så känner jag att de är MINA MINA MINA, mitt band och bara ren perfektion.

skr