Imorgon är det en månad sedan men har inte hunnit, okej, inte orkat skriva här så mycket.

Mando Diao skulle spela på Världens barn-galan och jag, Anna och Ingrid fick tag på genrepsbiljetter. Genrepet skulle hållas mellan 16-18.00, samma dag som det skulle direktsändas på TV. Vi var där (Radiohuset i Stockholm) runt 2-tiden har jag för mig. Vi kom in och några minuter innan vi hade gått in genom dörrarna hade hela Mando kommit ut genom samma ingång, panikpanik. Det var bra att vi inte var där, jag hade inte klarat av det.

Vi stod och var skitnervösa innan en vakt släppte in oss till lokalen.

"Spring inte" var en uppmaning från personalen jag inte riktigt kunde hålla. Med hjärtat i halsen rusade vi till sittplatserna, var rädda att vi inte skulle få plats på första rad. Det fick vi.

Mando var nästan sista numret, de spelade "I Ungdomen" från deras nya album som än inte hade kommit ut då.

Först blev jag paralyserad och skakig, sedan kändes det inte speciellt längre eftersom det var soundcheck. "Det kör vi om", "Det blev inte bra", "Nu sa jag fel", "Stå inte så" förstörde livekänslan lite.

Det värsta med att vara fangirl är att man inte får några bra bilder för att man skakar.

Kvällen efter denna kväll så stod vi på Gustafs gata och det var mörkt så man såg in i lägenheten. Då såg vi hans fru och barn i fönstret och ahhh, hoppade och skrek.

Mando Diao ska vara glada att de har så respektfulla fans. Vi har deras nummer, vi ringer inte. Vi har deras adress. vi går inte dit och knackar på deras dörr, lägger fanbrev i brevinkastet, ropar deras namn ute på gatan, planerar vad vi ska säga om vi ser dem eller lägger upp bilder på deras gator. Vi går dit, sitter, står, tittar, tänker på att de bor där. Svurit på att inte säga något till dem om de kommer ut, om inte de börjar prata med oss.