Musik som musik. Musik är bara musik. Något man lyssnar på, som antingen är bra eller dåligt. Inget mer.
Säger de.
Nu fick jag den där känslan igen och då vill jag skriva ner det.
Tänk vad mycket pengar, tårar, stryk för öronen och framför allt tid, jag lagt ned till er. Det finns ingenting annat än just er, som kan få mig så lycklig, eller så olycklig. Min mamma har alltid sagt att det är den man älskar mest som kan få en att må som sämst, och må som bäst. Så sant som det är sagt.
Det finns ingenting annat som gett mig sådan stark lycka, som när ni har lagt ut någon kul nyhet, när man trott att ni ska snart spela i Sverige, eller framför allt när man lyssnat på er musik.
Ett band som man började lyssna på, "jo men de är ju bra", och det blev så här. Ett band man inte kan leva utan. Jag skulle aldrig klara mig om ni plötsligt bara försvann. Att ha samma beroendeframkallande sug till musik som rökare har till cigg, är det normalt? Jag vet inte.. Jag frågar mig det nästan jämt. Är detta normalt? Ska man känna så här?
Det är samma känsla som när man blir kär och man känner att "jag har hittat PRECIS rätt, så här ska det vara, så här vill jag leva, den här personen vill jag bli gammal med"
Jag har hittat precis rätt. Som när man är nyförälskad, ni vet, man blir så där pirrig och som ett litet glädjerus går genom hela kroppen, avslutas ungefär vid hjärtat och hjärtat börjar slå mycket fortare.
Ni fattar.
Att känna EXAKT så till ett band. Man är helt förälskad. Men det värsta är att man inte direkt kan fånga dem, som man kan med en kille på skolan.
Man får bara drömma.
Jag skulle göra vad som helst för EN ENDA MINUTS PRATSTUND med er. Jag vill tacka er. Tacka för allt och ingenting. Allt vad ni gör, vad ni spelar, vad ni står för, hur lycklig ni gör mig, hur arg ni gör mig.
Ni skulle kunna jämföras med Gud. Man känner att man har er på ens sida när man gör något jobbigt, fast man inte egentligen har det. Bara något man fantiserat ihop. Ni står inte alls där och stöder, men det känns så.
Jag känner ert extra stöd när det är jobbigt, men ni vet inte ens vem jag är. Jag är bara en av alla galna fans som sitter och gråter till era låtar. Vi är så många.
Jag kommer aldrig släppa taget om er, inte efter allt ni gjort med mig, utan att ens träffat mig, rört mig.
Jag skulle göra vad som helst för att ni fick veta. Vad ett band kan göra med sina fans, utan att träffa dem. Ofattbart.
Mando Diao är inte bara musik för mig. När jag hör orden "Mando Diao" tänker jag inte bara på musik. Mycket mer än musik. Mando Diao är kärlek, alla kompisar, missions, hemsidan, inspiration, förälskelse, styrka.

Tre minipyttesaker, (jag har inte räddat världen o.s.v) men jag har lärt mig vissla för er skull, jag ska börja spela piano för er skull, jag har klippt lugg och ska aldrig låta den växa för er skull.
Det är sen kväll och jag är själv, det är då tankarna kommer. "Jag har aldrig sett Mando Diao"
K?
Det känns för jävligt. Hemskt. Detta är en typisk stund som jag kan deppa över sådant. Jag har lyssnat på er i 1 år och 3 månader, och väntat på att få se er i 11 månader.
Men nu ska ni komma. Ni ska hit. Det har ni lovat. Jag väntar på datum.
(Glädjeruset, you know)