Den där känslan är här igen, ni får stå ut

Jag behöver dem.
Jag fick sådan där hög puls igen. Fy fan. Ni fattar ju inte.
Man fattar aldrig hur besatt man kan vara förrän man själv är det.
Jag brukade alltid tycka att sådana där skrikande fans som trånade efter stora musiker var skitlöjliga. Hur kan man leva på grund av ett band? På grund av musik?
Jag tar tillbaka allt sånt.
MANDO DIAO MANDO DIAO MANDO DIAO, jag har väntat för länge.
Jag kommer att se hälften av er, i Caligola, i sommar. Och jag kommer gråta och skrika och sluta andas. Jag får se min största Gud. Gustaf Norén.
Men det är inte Mando. Och jag behöver Mando. Nu.
Jag är så trött på att vänta, känner mig som ett litet barn som väntar på jultomten som aldrig kommer.
Jag kommer inte lämna Mando förrän Mando lämnar mig.

Alltså det var inget stort, men min pappas närmsta kollega känner honom, och då berättade hon för honom att jag älskade mando och att jag fyllde år om typ en vecka och då fick jag en inramad bild av honom men hans autograf och en hälsning + ett brev <3